06-02-19

Helen Storm och djurkommunikator Eva-Maria Robertsson med hunden Loppan, som hade mycket att berätta i söndags.

Eva-Maria Robertsson från Älmhult berättade i söndags om djurkommunikation när hon gästade Livsfilosoferna i Tranås. Vi människor kan prata med djuren genom att mentalt ta emot bilder från våra husdjur.
12-åriga Tranåstiken Loppan, som var med, kunde berätta en hel del som senare kunde verifieras av hennes matte.

Samlingssalen i Sommenbygdens Folkhögskola var fullsatt när Eva-Maria Robertsson började berätta. Hon bor i ett hus på landet utanför Älmhult med en Labradorhund och sex katter.
Redan som barn hade hon mediala gåvor, men lärde sig redan i skolan att inte berätta om sånt här eftersom hon då blev betraktad som lite udda.
Idag är hon, förutom vanligt medium, även certifierad djurkommunikator. Djuren är en naturlig del av vår vardag. De utsänder, liksom vi människor, vibrationer och känner även av våra vibrationer, sade hon.

Tar emot bilder från djuret
Vi människor kan, med träning, lära oss att förstå djurens överföringsbilder och själva sända våra tankebilder till djuren. Eva-Maria berättade hur hon själv gör:
– Jag sätter mig, tar ett par djupa andetag och tittar på djuret. Jag tonar sedan in mig på djurets aura och kan då till exempel se hur det mår och om det har någon sjukdom.
Jag gör inga diagnoser om jag ser en viss åkomma. Istället ber jag ägaren att kontakta veterinär.
-Jag sitter också och tar emot bilder från djuret och ser vad djuret har att säga. Det kan röra sig om saknad, ledsnad och liknande. Det är viktigt hur man tolkar djurens överföringar och man måste sedan kolla upp den information man fått med djurets ägare.
Själva pratandet med ett djur kallar Eva-Maria för "en läsning". Svåraste djuren att prata med är katter och de mest lättpratade är hästar, säger hon.

Loppan brukar prutta sin hundkompis i nyllet!
Helen Storm har med sig sin 12-åriga tik Loppan, som väntar i ett annat rum. Eva-Maria gör en paus och går iväg för att prata med Loppan. Det enda hon vet är hundens namn, kön och ålder.
Efter drygt en halvtimme är hon tillbaka och kan bland annat berätta följande, som på punkt efter punkt kan bekräftas av Loppans matte. Här några exempel:
Tittade först på auran. Den är lite röd på bakkroppen. Sannolikt ett kotfel. Hon har också ont i tassen. Hon har svårt att tugga – ta och kolla upp tänderna.
Ovanligt kärleksfull och hängiven sin matte. Loppan visade en stor mjuk kaka, vilket stämde bra. Hon är överförtjust i just sådana.
Hon visar att man har en ny hund i familjen, som loppan tycker är väldigt dum och inget värd. Hon försöker lära upp denna hund som heter Linus, men det går inte eftersom den är så dum. Hon visar också en svart-vit katt som sitter i ett fönster och retar henne. Det bekräftades vara grannens katt som oftast sitter i just ett fönster.
Loppan överförde en bild på en fest med en ljushårig flicka. Det var mycket bröd och smulor i bilden. Det visade sig vara familjens dotter som var festföremålet.
Hon visade också en bild på ett rådjur. Det bekräftades vara ett tumult med ett rådjur för sex år sedan. Sedan dess avskyr Loppan rådjur och deras lukt.
Loppan visade också att hon gillar att smälla av riktiga fjärtar rakt i nosen på sin hundkompis Linus. Det här kunde också verifieras av matte vid genomgången och publiken tjöt av skratt.
En både tankeväckande och rolig eftermiddag hos Livsfilosoferna!

Text och foto: Bevan Berthelsen

Artiklar


 

2006-03-22

Balans och harmoni på Livsfilosofernas årsmöte

Livsfilosofernas nya styrelse består nu av, från vänster, Margareta Lindahl, Helen Storm, Ann-Charlotte Isaksson, Åke ufo Gustafsson, Lars Nilsson, Lennart Larm, Inger Solomonsson och Pia Daun.

Den livaktiga föreningen Livsfilosoferna i Tranås har hållit årsmöte med bland annat förnyelse i styrelsen.
Anne-Marie Almén, tidigare ordförande i fyra år, överlämnade till Ann-Charlotte Isaksson.
Yvonne Göransson, sekreterare i sex år, lämnade över till Pia Daun.

Den nya styrelsen består nu av Margareta Lindahl, Helen Storm, Ann-Charlotte Isaksson,
Åke ufo Gustafsson, Lars Nilsson, Lennart Larm, Inger Solomonsson och Pia Daun.

Civilekonomen blev zonterapeut
Efter årsmötesförhandlingarna kunde ett trettiotal åhörare lyssna till Cecilia Åkesdotter, som föreläste om bland annat hur man kan uppnå balans och harmoni i livet.
Cecilia, uppvuxen i Vimmerby, var tidigare en så kallad karriärkvinna och jobbade som civilekonom och controller i Stockholm. I början av 1990-talet blev hon sjuk i eksem och astma och behandlades bland annat med stora cortisondoser.
1991 blev hon botad genom alternativmedicin, eller komplementär medicin som det heter idag, och omvärderade sitt liv. Hon började då utbilda sig till zonterapeut och när hon var klar slutade hon som civilekonom. Idag jobbar hon med personlig utveckling åt ett företag – ett arbete som hon tycker mycket om.

Våga följa din intuition
Cecilia Åkesdotter berättade om hur vi, från födelsen, blir beroende av andra människor. Istället ska vi utveckla oss själva och komma i kontakt med vårt sanna jag.
Vi ska kommunicera med vår egen själ, ställa frågor och umgås med harmoniska människor, uppleva personlig balans och kärlek.
Åhörarna fick delta i flera andliga övningar och visualiseringar för att stärka sina egna energiflöden och stärktes sedan med ytterligare med bland annat följande:
– Var er egen bäste vän och var er egen auktoritet. Våga följa din intuition. Respektera andra och deras val. Värdera din tid och använd den till det som gagnar dig, till exempel genom att ta en skogspromenad.
Det väsentliga är att följa sin intuition och göra någonting av det man får den vägen.
Cecilia Åkesdotter har också skrivit boken "Den ofödde sonen", som handlar om hur man kan kommunicera med sitt ännu ofödda barn.

Text och foto: Bevan Berthelsen

Artiklar


2006-10-25

Uppallat flyttblock återupptäckt i Sunhultsbrunn

 

Med 85-årige Bengt Sunbring som vägvisare återupptäcktes förra veckan ett ca 40 tons uppallat flyttblock beläget mellan väg 32 och Gamla Kungsvägen en kilometer söder om Sunhultsbrunn. Bo Westling, expert på sådana här flyttblock, fanns med vid själva undersökningen, som utmynnade i att det måste ha placerats dit av människor för mycket länge sedan.

Flyttblocket, som består av ungefär 16 kubikmeter röd grov granit och väger omkring 40 ton. Det ligger väl gömt mellan träden på Lars Hermanssons skogsmark och har fallit i glömska, men kallades för länge sedan "Store Sten". Inom Frinnaryds Hembygdsförening har man sedan en tid diskuterat ifall det skulle kunna bli en lokal turistattraktion och om man skulle snitsla en gångväg till detta uppallade flyttblock.

 

Alla kriterier stämde
Väl på plats kunde Bo Westling konstatera, med hjälp av pekare (en sorts slagruta), att det uppallade flyttblocket låg på ett så kallat Currykryss och att flera Hartmankryss fanns där. Dessutom på en vattenåder, som alla upplagda flyttblock.
Med pekarna tog han ut kraftlinjernas riktningar och avstämde dessa med en kompass. Det exakta läget togs ut med en satellitstyrd GPS-koordinator som visade 6422513/1447077 i rikets nät av x- och y-koordinatorer. Det stämde väl med kartan och de sista siffrorna visar avvikelser i meter.

Kvartsen skapar energilinjerna
Graniten innehåller kvarts och får genom sin uppallning en så liten anliggningsyta som möjligt mot det hårda underlaget. Härvid koncentreras trycket. Som en följd av detta uppstår en piezoelektrisk effekt i de kvartskristaller, som till ca 30 procent finns i den grova granit, som är den bergart som stenblocken huvudsakligen består av och detta skapar kraftlinjerna. Att våra förfäder skulle ha fysikaliska kunskaper om elektriska spänningar är inte troligt. Men att de däremot kände till verkningarna av de uppbyggda megalitsystemen kan det inte råda något tvivel om.

Inget slut på kraftlinjerna
Dom här kraftlinjerna går i raka stråk ungefär några decimeter över markytan och efter några hundra meter finns flera uppallade stenar med jämna mellanrum. Oftast är de enklare och mycket mindre i halvmetershöjd, berättar Bo Westling.
– Dessa förstärker kraftlinjen och fungerar ungefär som elektriska reläer så att kraftlinjen förlängs hela tiden. Hittills har jag aldrig hittat slutet på en sådan här kraftlinje.


Älgjägarna känner inte till dessa energilinjer
De uppallade stenblocken skapar energilinjer som utstrålar åt fyra riktade håll. Dessa förstärks av energin från korspunkter i de två rutnät (Curry respektive Hartmann), som omger vår planet. Det har visat sig att villebråd följer dessa linjer och förr grävde man fångstgropar under linjerna eller stod på pass för att lägga ned villebråd.
Ofta träffar man på älgjägarnas skjutpass och älgtorn på eller invid ett uppallat stenblock.
Även om man idag inte känner till de riktade energilinjerna vet man av gammal vana att här ska man stå på pass eftersom det är här förbi som djuren passerar!

 

Just nu jobbar Bo Westling med ett projekt att kartlägga alla uppallade stenar i Bälaryds socken.
Han berättar också att aboriginerna i Australien använde dessa kraftlinjer för att hitta och orientera sig ute i naturen. Då kommer vi in på Bo Westlings trumfkort: Det fanns ingen inlandsis i Australien, som placerade ut dessa uppallade flyttblock. Inte heller i Afrika där det finns likadana. Den som vill veta mera kan läsa boken "De flyttade flyttblocken", som han gav ut1995.


Text och foto: Bevan Berthelsen

Artiklar


06-10-25

Vid Livsfilosofernas senaste möte i Folkets Hus berättade Katrin Gunnarsson, eller Blue Sky Woman, som hon också heter om sina indianska vänner.
Under tio år har hon träffat olika indianstammar och blivit något av en ambassadör för dem.

Många hade samlats, i före detta Centrumbiografen, i Folkets Hus för att lyssna på detta intressanta föredrag. Namnet Blue Sky Woman fick hon när hon adopterades av Blackfeetindianerna, eller svartfotsindianerna som de hette i våra gamla indianböcker för femtio år sedan.

En renande rökelse
Katrin började sin berättelse med att tända en renande rökelsefläta av Salvia och pusta ut den över åhörarna. Det här tar bort alla negativa energier och gör att dagen blir mer positiv.
Hon sade också att indianerna tar emot varje dag som en gåva och att man ska tacka för sina positiva upplevelser eftersom man då kan få uppleva dem igen.

Indianerna fick försäkringspengarna
Själva indianintresset började på ett märkligt sätt. Katrin har alltid varit miljöengagerad och försökt leva i balans med naturen. Ett tag var hon också radiotelegrafist ombord på Greenpeacefartyget Sirius.
1985 köpte hon en gård utanför Falkenberg och för tio år sedan hade hon en häst som hon var ett med.
– När jag kom hem en dag stod hästen på tre ben och jag fick en isande känsla att det stod illa till. Jag fick ut en veterinär, som konstaterade en splitterfraktur i hoven och att ingenting fanns att göra.
– Jag fick ringa efter en nödslaktare som kom sent på kvällen och sköt hästen ute på gårdsplanen. Varför skulle det här hända?
– På natten fick jag en klar ingivelse att skänka försäkringspengarna till nordamerikanska indianer. Jag tog sedan beslutet att göra så, men hur skulle det gå till? Bland annat tog jag kontakt med pingisspelaren Stellan Bengtssons fru, som är indianska och fick en del råd.

Ordnade en indianfestival
Samtidigt fick jag reda på att en grupp Azteker skulle komma till Sverige och jag beslöt då att ordna en indianfestival hemma på gården. Den 27 juli dök det upp bil efter bil och till slut var det 1 600 besökare, fortsatte Katrin sin berättelse.
Nu blev det ännu mer pengar och jag hade 70 000 kronor så jag bestämde mig för att själv åka över till USA och lämna över dem. Jag ordnade barnvakt och hästvakt och flög över till Albuquerque och tog en bil ut till indiancentret där. De fick en tredjedel av pengarna för att låta barnen underhålla sitt eget indianspråk. Navahoindianerna fick pengar till ett projekt som hjälper gamla och ett annat projekt som hjälper barn till alkoholiserade föräldrar.

Besöker sina indianvänner varje år
Katrin Gunnarsson berättade i två hela timmar om sina indianvänner. Bland annat om Curly Bear Wagner som skulle ha kommit till Sverige nu, men nekas sin passdokumentation genom en lagändring i USA denna höst.
Katrin besöker sina indianvänner varje år och har nu fler inbjudningar till olika stammar än hon hinner med. Hon har besökt allt från jordbruksindianer i New Mexico till jägarfolken i norra Montana och hon har också träffat många indianska andliga ledare.

Den största massutrotningen hittills
För att komma åt markområden inledde de vita en massiv utrotning av indianfolken. Från att ha varit ungefär 50 miljoner finns i dag omkring 2,5 miljoner kvar i USA. Utöver krigen ingår här de sjukdomar som alkoholism och diabetes som också skördar offer än i dag. Man skickade till exempel filtar som infekterats med smittkoppor innan man invaderade indianlägren. 60 miljoner bufflar utrotades samtidigt så att indianfolken svalt och frös ihjäl.

Nu slåss de med utbildning
Indianerna behandlades under lång tid som djur och många ville inte vidkännas att de var indianer. Man har försökt amerikanisera dem genom att ta barnen ifrån dem och sätta dem i kristna skolor eftersom de var hedningar.
Nu har de rest sig och börjat ta över mer och mer. I dag slåss inte indianerna med pil och båge utan med utbildning. De finns nu med inom all högre utbildning. Indianska lärare är till exempel de högst betalda i USA.
I dag kommer också indianska ledare till Europa och föreläser för våra företagsledare om sin livsfilosofi.


Text och foto: Bevan Berthelsen

Artiklar


2006-11-15

Storseans i Folkets Hus

Pehr Trollsveden, ett av landets mer kända medier, gästade Livsfilosoferna i söndags.

Många hade sökt sig till den f.d. biograflokalen i Folkets Hus där Livsfilosoferna på söndagseftermiddagen arrangerade en storseans.
Pehr Trollsveden, ett av landets mer kända medier, balanserade mellan framtid, nutid och händelser tillbaka i tiden.Seanser idag är inte lika högtidliga och omgärdade av mystik som förr. Pehr Trollsveden behöver inte sätta sig i trans åtskilliga minuter, som en del andra medier.
Nej det är raka rör till andevärlden eller de okända dimensioner han så lätt kommer i kontakt med.
Efter en kort presentation av sig själv talar han om hur han kommer att arbeta genom att gå runt och lägga handen på några av åhörarnas skuldror.
– Det är inte farligt på något vis. Vi ska inte tvinga fram några andar. De kommer om de kommer.
– Jag överlämnar mig till andevärlden och sedan jobbar jag på, säger han.


Pehr går runt bland de många åhörarna och lägger handen på en kvinnas axel:
– Jag ser en äldre kvinna över 70. Hon är 76 år.
Därefter beskriver han hennes utseende, klädsel, livsmiljö, intressen och dödsorsak.
I en del fall kan han även namnge personer. Pehr går till nästa åhörare:
– Äldre man med käpp… Väldigt sliten…
Även nutid och framtiden kommer in. Flera får besked om sina kärleksrelationer. En får veta att hon kommer att börja studera och får beskedet att "studierna kommer du inte undan"


Mormors syster dök upp
Jag kan inte relatera fler detaljer i Tranås-Posten med hänsyn till de inblandade. Men det märkliga inträffade:
Efter att Pehr Trollsveden avverkat ett halvdussin åhörare kände jag själv hans hand på min egen skuldra:
– Här var det mycket intressant. Jag ser en kvinna som bakar ofta. Jag ser vaniljstänger. Hon har ett särskilt förhållande till sin syster…
Pehr beskrev utseende och detaljer på kvinnan och kom sedan in på nutid.
– Jag ser att du har en hel del gamla skrifter och papper omkring dig… Jag ser många gamla tidningslägg och många vänner som stöttar dig.
Den här kvinnan, som dök upp under seansen, är min mormors syster. Hon drev bageri i hörnet Ågatan – Falkgatan vid förra sekelskiftet. Huset fick senare namnet Ölstugan.
Det särskilda förhållandet till sin syster (min mormor) bestod i att systern var ensamstående och fick lämna sitt barn, min mor Greta Berthelsen, till henne för omvårdnad. Själv fick hon arbete på Ombergs Turisthotell som väverska.
Att jag just nu är omgärdad av gamla papper och tidningslägg har också sin förklaring: Två ABF-cirklar i PRO och gubbarna i Tisdagsakademin jobbar nu med att kartlägga alla tranåsbutiker som fanns mellan åren 1930 till 1970 och här finns det över 20 vänner som stöttar.
Detta kan teoretiskt förklaras med att Pehr Trollsveden telepatiskt läste av mitt sinne. Men att mormors syster dök upp i gamla Centrumbiografen – det kan jag inte smälta!

 Text och foto: Bevan Berthelsen

Artiklar